S -Mamma till Felicia & Alice

The power of positive thinking

Publicerad 2014-04-08 20:00:54 i Livet,

Okej. En grej som retar mig så himla mycket, är vår förmåga, (eller det är ju snarare en oförmåga) att inte kunna glädjas åt varandra och andras framgång. Är så trött på att vi kastar skit på varandra istället för att glädjas och stötta. Att vi låter vår egen avundsjuka göra oss till sämre, och ibland rent av dåliga och elaka, människor, är så himla fruktansvärt. Att vi sjunker till en dålig nivå bara för att någon annan har uppnått eller fått det vi också vill ha. 

Som exempel: Felicia är verkligen en snäll bebis. Hon sover oftast (inte alltid!!!) nätterna igenom med ett mål mat och en ren blöja mellan 01-04, och beroende på klockslaget hon vaknat äter hon och får en ny blöja vid 05-08. Oftast sover hon oroligt när det är mat eller blöjdags och jag får då väcka henne för att byta och mata. Sen somnar vi om tills nästa omgång. 

Istället för att folk säger åh vad roligt att hon är så nöjd och det går så smidigt får jag sura blickar och himlade ögon riktade mot mig. För småbarnslivet SKA vara hemskt för ALLA. Man ska vara tyst om det inte är hemskt eller jobbigt. "Schy säg inte det där högt" är vanligaste svaret när jag sagt mitt på frågan hur allting går. 

För svaret är: Bra. Mitt liv som mamma är underbart. Felicia är verkligen en snäll bebis, hon gråter när magen gör ont eller något är fel. Hon är lite irriterad och otålig när hon är övertrött eller vrålhungrig. Eller om blöjan är blöt eller smutsig. Precis som alla bebisar. Hon äter och sover på nätterna. Och jag känner mig bortskämd. För allt SKA tydligen vara SÅ HEMSKT.  Mitt småbarnsliv är fullkomligt underbart och jag har aldrig någonsin känt mig lyckligare. 

Förutom vår oförmåga att glädjas åt andra, är vi riktigt duktiga på att vara negativa, och fan ta den som är positiv. Ingen gillar en positiv människa. Eller? Är man positiv så skryter man, och vem gillar en skrytmåns? 

Alltså. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Gnäller man så gör man fel. Är man positiv så gör man fel. Är alltid bra så är det fel. Är allting dåligt så är det fel. Men hur ska man ha det då? 

Varför frågar man en fråga om man inte riktigt vill ha svar på den? Varför kan man inte glädjas åt att man får ett positivt svar? Varför kan man inte vara glad åt att ens vänner skaffar barn, hund, hus eller bil eller vad dom nu gör?  Trots (FÖR!) att jag själv inte kommit dit än. Varför kan man inte vara glad åt att ens vän gått ner dom där sista kilona? Trots (FÖR!) att jag själv inte lyckats med det. Och så håller det på. 
"Kan inte jag, så får inte du". Den inställningen suger musten ur mig, och förstör något så fruktansvärt. 
Klart att man alltid kommer vilja något och vara avundsjuk. Det är jag också, men att man låter avundsjukan förstöra och ta ifrån andra deras glädje är så otroligt egoistiskt och elakt. 

Är så ärligt genomtrött på bitterhet och avundsjuka. Varför kan vi inte bara försöka vara positiva och glädjas åt varandra? Världen skulle nog bli en bra mycket trevligare och bättre än vad den är idag. 

Kommentarer

Postat av: e

Publicerad 2014-04-08 21:58:04

jag är glad för din skull!
jag tror att du är och kommer fortsätta vara en underbar mamma till F.

Svar: Du är bra du ❤️
Sandra Eriksson

Postat av: jennifer

Publicerad 2014-04-09 19:51:37

Det är bara syt strunta i vad andra säger/tycker!

Vi har också två snälla barn men dom har sina dagar ibland ;) sen är det ju lite jobbigt att prata med sina vänner som inte har barn. Dom förstår inte riktigt hur det är.
Och livet tar faktiskt inte slut bara för att man får barn. Det sa iprinsip alla mina vänner till mig. Men jag känner mig nog mer levande än någonsin. Livet fick helt plörsligt en mening.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Sandra Eriksson

- Mamma till Felicia född 20140116 & Alice född 20151111

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela